”Gentlemen may cry ”peace, peace’…”

Så blir det då konflikt med en arbetsgivare, trots att du försökt vara ett vänligt och pragmatiskt fackligt ombud. Vad gör du då? Springer och gömmer dig för att du inte vill trampa någon på tårna? Faktum är ju, att någon gång kommer en facklig organisation och en arbetsgivare att hamna på kollissionskurs – varför skulle det annars finnas fackförbund?

Vad ska man tänka på när den här situationen uppstår? Några erfarenheter från mig:

1. Bestäm vad du vill uppnå. Om du tänker ställa till med oreda, behöver du har klart för dig varför och även kunna förklara detta för medlemmarna, som ju valt dig till ombud (och eventuellt kan komma att avsätta dig).
2. Förankra hos medlemmarna. Det är en välkänd taktik från arbetsgivarens sida, att försöka få det att framstå som att du inte talar i medlemmarnas intresse eller att det finns många medlemmar som inte håller med dig. Du måste därför vara beredd på att förklara saken för dina medlemmar och det kan även vara en god idé att engagera dem på olika vis i konflikten. Kalla det ”ideologisk skolning” om du vill – för mig är det en demokratisk fråga (och en fråga om att maximera chansen att vinna).
3. Planera först, gör sedan. Du måste förbereda dina drag noga och försöka förutse konsekvenserna av vad du ställer till med. Glöm aldrig vad Sun Tzu sa: ”de flesta strider avgörs innan de utkämpas”!
4. Förvarna arbetsgivaren. Detta görs i pedagogiskt syfte och för att man ska vara hederlig. Det pedagogiska handlar om att vi vill dressera AG:s representanter till att förstå att de får en varning och sedan händer det grejer. Då kanske de lär sig lyssna i framtiden. Ingen konflikt handlar någonsin bara om den här frågan, utan om alla framtida konfliktfrågor som någonsin kommer att dyka upp på din skola, i din kommun eller i ditt land.
5. Information är makt, valuta och ammunition. Låt inte motparten få veta vad du vet innan det gagnar dig. Fackliga ombud har ofta bättre information om vad som pågår i kommunen än cheferna. Odla dina kontakter och utnyttja vad du har. Spara alltid på några grejer, så du kan använda dom som argument mot motargumenten. Genom att hålla tillbaka viss information, kan man ibland få arbetsgivaren att gå i fällor de själva grävt.
   Läck gärna information när och där det gagnar dig!
6. Bygg allianser! Få stöd för det du vill, t ex hos politiker, andra chefer, massmedia och andra fackförbund. Detta är absolut nödvändigt!
7. Använd opinionsbildning! Massmedia, protestlistor bland lärarna, stödunderskrifter för skolan insamlade på sta’n, facebook osv. Detta är det verktyg vi kan använda som arbetsgivaren vanligtvis är väldigt dålig på. Ofta kan man vinna en halv seger genom att motparten inser att kostnaden för segern blir för hög och då slutar det med någon slags medelväg. Tänk på att en journalist kan vara ett tveeggat vapen. Se till att den första artikeln om en konfliktfråga skrivs av en duktig journalist och inte en sönderstressad vikarie.
8. Var alltid vänlig! Det finns ingen anledning att vara otrevlig mot arbetsgivaren – detta är ju faktiskt inte personligt. Tänk på vad jag skrev ovan – detta handlar faktiskt inte bara om den här ronden, utan också om morgondagen. Du vill ha ett bra samarbetsklimat med din chef. Ju närmare jag är att vinna i en konflikt, ju trevligare och gladare blir jag. Retar gallfeber på skolledarna!
9. Fullfölj konflikten! Om du backar eller kompromissar en gång, efter att du hotat med laddade kanoner, kommer ingen att ta dig eller din organisation på allvar mer. Ge dig inte! Även en förlust kan göra arbetsgivaren livrädd för dig inför framtida konflikter.
10. Ljug inte! Det kan vara lätt att bl lite liberal med sanningen i en hetsig diskussion men om du överdriver för mycket om en sak som går att kontrollera, har du förlorat.
11. Kontrollera alla uppgifter arbetsgivaren slänger ur sig, särskilt saker de säger i stundens hetta. Be om att få ut protokoll och andra dokument som bevisar det som sagts. Samma sak gäller för arbetsgivaren som för det fackliga ombudet – om du blir påkommen med en lögn är du körd, särskilt om det är något du sagt till en journalist. Jag förvånas fortfarande över hur dålig koll vissa beslutsfattare har.

Den dramatiska rubriken är hämtad från ett tal av Patrick Henry år 1775. Det är ett av historiens främsta tal, med många fantastiskt träffande och än idag aktuella formuleringar. Den som kan läsa det talet och inte få gåshud är inte mänsklig.

Jag känner att jag måste avsluta med att understryka en viktig sak – jag föredrar samarbete och samsyn, det är i längden det enda som fungerar!

Reflektion

För ett par veckor sedan hastade jag förbi ett lärararbetsrum med glasdörr. I rummet satt en lärare, med ryggen mot mig, bekvämt bakåtlutad i sin stol med en tjock bok i knäet och tittade fundersamt ut genom fönstret. Det fanns något rofyllt över scenen – den reflekterande lärare som låter tankarna sväva inåt, säkerligen med storartade resultat.
Bilden har hängt kvar i huvudet på mig. Varför? För att det var bilden av en lärare som lugnt funderar över sitt material och sin planering, just den sortens reflektion som det inte finns tid för längre. Eller är det kanske vi som ständigt prioriterar bort denna reflektion?

Jag minns när vi körde igång internetbaserade distanskurser på Komvux år 2000 och hur diskussionerna gick i den lilla gruppen lärare som var involverade i vad som på den tiden var en ytterst märklig verksamhet. En av lärarna var övertygad om att Internet skulle ge oss tillbaka något som gått förlorat – det reflekterande samtalet. Idén var att eleverna under större delen av kursen skulle jobba själva och då och då skulle dyka upp för att redovisa vad de lärt sig. Jag minns hur han entusiastiskt målade upp bilden av hur mitt arbetsrum skulle innehålla en öronlappsfåtölj och hur jag skulle sitta där, iklädd tweedkavaj med pipa i handen. Eleven skulle slå sig ner i en liknande fåtölj, varpå jag skulle suga fundersamt på min pipa (läraren som fantiserade kring detta var rökare) och säga något i stil med:
”Platons bild av det perfekta samhället…”.
Eleven skulle sedan fylla i och resten av ”provet” skulle vara som ett samtal, där elevens kunskap och intressen skulle kompletteras av min gedigna kunskap.

Så idén var att den nya tekniken skulle effektivisera vissa delar av arbetet, så det skulle bli tid över att lägga på annat, nämligen reflekterande samtal mellan lärare och elev och även mellan lärare. Eller för den delen den introspektiva reflektionen som en lärare kan ha i sitt rum, meditativt stirrande ut på grönskan utanför.

Vad fick vi istället? Mer administration, fler elever och, märkligt nog, större krav på individualisering som gör att vi aldrig har tid att vare sig tänka eller tala med någon.
Så sätt ifrån dig datorn en stund, ta fram en bok, läs några sidor och fundera över vad du läst…

…på arbetstid!

Skönt, va?

Kära Skolinspektionen!

Jag hittade ett gammalt dokument i min dator, som alldeles tydligt tillkommit i frustration:

Hej, Skolinspektionen!
Vi tänkte bara meddela att våra klassrådsprotokoll, som ni ville vi skulle skriva och samla i pärmar, nu är redo för genomläsning. För tre år sedan gjorde ni inspektion hos oss och konstaterade att vår elevdemokrati var dålig, eftersom vi saknade protokollförda klassråd. Sedan dess har vi haft protokollförda klassråd varje vecka. Protokollen skickas in till rektor, som kontrollerar och arkiverar i pärmar. Vi är nu uppe i c a 6000 klassrådsprotokoll och vill därför erbjuda er möjligheten att komma hit och läsa resultatet av er inspektion. Tack vare er ser det ut som vi har Sveriges bästa elevdemokrati.

 Med vänliga hälsningar,

 Lärarna på Gymnasieskolan Vipan
Lund

Lätt irritation

För drygt två veckor sedan blev jag riktigt irriterad på en skolledare. Ingen vanligt liten irritation, heller, utan en sådan där som suger sig fast vid ryggraden och nafsar på ens själ. Trots tungt trädgårdsarbete under långhelgen, är jag fortfarande irriterad så NU JÄVLAR tänker jag skriva om det också!

Skolledaren i fråga började vid ett möte först svamla osammanhängande om hur viktigt det är med samarbete och om att skolan är ett gemensamt ansvar för politiker, skolledare och lärare. Så småningom kom han fram till att de fackliga organisationerna borde ta en större del av detta gemensamma ansvar och i god samarbetsanda visa förståelse för att skolledare ibland måste kunna göra sig av med ”dåliga lärare”.

Med andra ord: hjälp oss säga upp eller förflytta era medlemmar mot deras vilja. Givetvis bara när det gller ”dåliga lärare”, så det borde ju lugnat mig, men…

Eftersom jag besitter en avundsvärd förmåga till självbehärskning, nöjde jag mig med att att bemöta hans inlägg (dvs det helidiotiska idiotsnacket) med fakta, ironiska liknelser och faktiskt även vid något tillfälle, en allegori.

För det första är det inte det fackliga ombudets sak att avgöra vem som gjort sig förtjänt av vår hjälp och vem som är så ”dålig lärare” att de ska slängas till vargarna. Betalar du medlemsavgift får du hjälp med det facket kan hjälpa dig med – punkt slut. Har jag någon gång räddat jobbet åt någon jag aldrig skulle vilja ha som kollega? Jajamen! Sover jag gott på nätterna? Oja!

För det andra är inte verkligheten så enkel att det finns ”dåliga lärare”. Det är med ”dåliga lärare” som med ”onda människor” – de är extremt sällsynta. Det finns de som har hälsoproblem eller andra personliga omständigheter som gör att de har svårt att sköta jobbet på topp, det finns de som är på en arbetsplats med dålig stämning och det finns de som aldrig får kompetensutveckling och alltid får ta de allra mest utmanande eleverna. Men ”dåliga lärare”? Efter tio år som HSO kan jag säga att jag faktiskt aldrig träffat någon sådan. Det beror naturligtvis på hur man definierar ”dålig”. Jag minns en lärare som aldrig fick löneförhöjning och av skolledningen uppfattades som väldigt besvärlig, på gränsen till att få skriftlig varning. Han var extremt kunnig i sitt ämne, alltid förberedd, hade frekventa kunskapskontroller, var respektfull gentemot eleverna, sprirituell, humoristisk och älskades av sina elever.
Problemet?
Han tyckte att mentorskap, föräldramöten, arbetslag och ämnesövergripande samarbete var trams och skötte de arbetsuppgifterna därefter.

Dålig lärare?

Tur facket finns, så sådana dåliga lärare kan få finnas kvar!

Ogenerad idoldyrkan

Den 12 april kom Metta Fjelkner till Lund för att tala till trupperna. Med viss skam, som kommer sig av att jag lever i ett samhälle som hyllar kritiskt tänkande och desillusionerad rationalism, får jag erkänna att jag gick därifrån uppfylld av ny styrka. Det är lite genant men jag ska erkänna det – jag vill ha en Ledare.

Jag vet att idoldyrkan och blind tillit och sådant inte är särskilt inne men jag vill ha ledarskap och en Ledare. Inte så att jag är lättledd eller okritisk, nej då. Jag är faktiskt både vuxen, utbildad och har rykte om mig att vara en motvalls jäkel, men….  Metta är fantastisk och jag är ett Metta-fan. Hon är inte den sortens ledare som ger order eller skrämmer till lydnad, hon är den sortens ledare som får andra att följa henne, upp ur skyttegraven och rakt in i kulspruteelden. Med ett stort leende på våra läppar.

Jag var inte ensam på föredraget och inte heller ensam att känna så här. Ett erfaret fackligt ombud gick med mig till bilen och utbrast då: ”Metta är ju helt fantastisk! Det är alltid underbart att lyssna på henne!”. Hur kan jag beskriva känslan och behovet av Metta? Oavsett hur tuff, erfaren, utbildad och gammal man är, har nog alla ett behov av att känna sig delaktiga i något som är både större och godare än de själva. När man som fackligt ombud harvar runt med MBL-förhandlingar om uppsägningar, rehabmöten, gråtande medlemmar och rått skrattande tjänstemän, behöver man ibland träffa Ledaren och höra Ledaren säga:

• Vi gör rätt!
• Det går framåt!
• Kämpa på!

…och av någon anledning tror jag på henne när hon säger så. Jag – som sällan litar på någonting Överheten säger.
Inte för att min förbundsordförande sockrar budskapet eller kommer med fagra löften. Hon pekar tvärsäkert ut problem som är omöjliga att lösa och som på sikt kommer att förstöra den svenska skolan för all framtid och sedan säger hon att vi tillsammans, genom onaturligt hårt arbete och väldiga uppoffringar, kan åstadkomma en förändring. Hur kan ett sådant kärvt budskap upplevas så positivt att jag orkar hålla ångan uppe ett helt halvår till?
Ledarskap!

Jag har haft många chefer sedan jag började som lärare ’99 och jag har lärt känna ännu fler genom mitt fackliga arbete. Ingen av dem kan mäta sig med Metta men jag slutar aldrig hoppas. Om ett fackförbund för lärare kan ha en Ledare, borde det väl åtminstone finnas någon chef inom det svenska skolväsendet som är som hon? Tänk om Metta, vid något kritiskt ögonblick i sin karriär, blivit skolledare istället för facklig ombudsman? Tänk hur en sådan skola skulle varit! En chef som pekar ut problem, utmanar sin personal och får alla att känna sig som kuggar i ett stort och viktigt maskineri, som alla sluter upp bakom.

Jag kan se den skolan framför mig.

Jag kan smaka och dofta den skolan.

Däremot har jag aldrig jobbat på en sådan skola eller haft en sådan chef. Varför? Jag läste någonstans att det numera går 0,6 sökande på varje skolledartjänst. Nu är jag inte ombud för Skolledarförbundet men det måste man knappast vara för att inse vad det betyder för det framtida ledarskapet i svensk skola. Det betyder ännu sämre ledaregenskaper på landets rektorsexpeditioner, ännu sämre fungerande skolor och ännu mer stress och press för lärarna, som tvingas verka i en skola som är splittrad och oorganiserad. Och likväl finns dom – de fantastiska ledarna – och jag tänker inte sluta hoppas.

Nu inser jag att jag börjar låta sådär svenskt analytisk och rationell igen, så för att avsluta som jag började vill jag säga:

METTA FOR PRESIDENT!

3. ”Kompetensutveckling”

Kompetensutveckling är viktigt. Kompetensutveckling är nödvändigt.
En lärare som inte kontinuerligt utvecklar sin kompetens kan inte verka i en ständigt föränderlig världmedblablablablablaprrrrrpt…

Ganska många arbetsdagar på ett läsår är kompetensutvecklingsdagar.

Dessa är viktiga.
Dina skolledare kommer att säga att de är viktiga, din lärarhögskola kommer att betona dem som nödvändiga och dina fackliga företrädare kommer att kämpa hårt för att antalet kompetensutvecklingsdagar inte ska minskas, utan snarare höjas.
Eftersom dessa är VIKTIGA.

Vad är då kompetensutveckling och vad görs dessa dagar? KU-dagar kan delas in i två kategorier:
1. Gemensam KU

Dessa dagar av ”gemensam kompetensutveckling” sitter alla lärare på hela skolan och lyssnar på någon extern föreläsare, vanligtvis en konsult som kallar sig ”skolutvecklare” eller ”gruppdynamiker”, eller möjligtvis ”entreprenöriell jämställdhetspromotor”. Ibland kommer föreläsaren från Skolverket. Mer om dessa kan man lära sig i kapitel 6, Skolverket, lärarutbildningen och andra naturkatastrofer.
En gemensam nämnare för alla dessa dagar, är att en av skolledarna på skolan har lagt ner många timmars arbete på att planera dagen, samt att ingen lär sig någonting eftersom föreläsaren är fullkomligt värdelös eller föreläser om något som inte har ett dugg med lärares kompetens att göra.
Jag har märkt att min gemensamma KU blivit betydligt mer givande sedan jag skaffade smartphone…
2. Induviduell KU

Att städa sitt skrivbord.

Läsaren kanske tror att individuell KU borde gå ut på att läraren läser böcker i sitt ämne eller förkovrar sig på annat sätt, till exempel genom att besöka muséer, utställningar och så vidare. Försök någon gång få godkänt av din rektor att det är KU att läsa en bok eller gå på ett museum. Visst, vi lärare VET att det är så vi håller oss uppdaterade och utökar vår ämneskompetens, men vad spelar det för roll? Eftersom rektor måste kunna KONTROLLERA att du verkligen gjort något på din individuella KU-tid, får du bara göra saker där du kan visa upp ett kvitto, gärna stämplat med tid, eller saker där rektor kan se dig hela tiden. Detta system har blivit en nödvändighet inom den kommunala skolan, eftersom lärare är kända för att ständigt maska och jobba för lite och inte alls vara särskilt engagerade i de ämnen de undervisar.

O ja.

Ett STORT problem.

Varför accepterar då lärare att deras ”kompetensutveckling” blir till trams och bortkastad tid? Varför har inte lärarkollektivet gjort uppror mot att de flätar korgar och spelar paintball istället för att lära sig något som har med deras yrke att göra? Varför gör de inte uppror mot att det svenska utbildningssystemet slösar bort tid och pengar?

Se kapitel 5: Sex, sprit och studiedagar.

Konflikt eller frånvaron av fred?

Oavsett hur samarbetsinriktat ett fackligt ombud är, finns man till syvende och sist till för att lösa (och starta) konflikter. Själva ombudets existens bygger ju på den inneboende konflikten mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Utan att se det som någon större merit, kan jag säga att efter tio år har jag varit i konflikt med de flesta – medlemmar, andra ombud och en hel hög med skolledare och andra arbetsgivarrepresentanter. Jag tänkte dela med mig av några erfarenheter och funderingar jag haft genom åren. Eftersom en större konflikt med Utbildningsförvaltningen i min kommun går mot sitt slut, känns ämnet särskilt relevant just nu.

Jag frågade en gång ett fackligt ombud om han hade många konflikter med en viss skolledning. Ombudet, av typen ”gammal och ärrad räv”, svarade
”Konflikter? Njae…. Vi håller ju aldrig med varandra om någonting och visst har de gjort massor av dumma saker men konflikt? Nej, inte vad jag kan komma ihåg”.
Detta belyser den något ovanliga inställning till konflikter man har som fackligt ombud. De flesta människor skulle nog anse att det finns ett konfliktfyllt förhållande mellan fack och rektor på en skola, om de aldrig håller med varandra om saker men för den som har konflikten mer eller mindre som sin vardag, är inte olika åsikter eller synsätt tillräckligt för att kallas ”konflikt”.

För att orka med att engagera sig år efter år, måste man ha ett visst känslomässigt avstånd till det man gör. Oavsett vad det är du och arbetsgivaren tycker olika om kommer ärendet att ha ett slut och sedan går vi vidare. Och ja, vi måste kunna gå vidare. Idag var vi ovänner om något, imorgon kommer vi att samarbeta om någonting annat. Att bittert älta något som inte slutade som man ville, eller att hämndlystet söka revansch, leder bara till en återvändsgränd.

De bästa arbetsgivarna är de som klarar av att hantera konflikter på ett yrkesmässigt sätt, som förstår att det jag säger i min ombudsroll ingår i rollen, inte i min person. På samma sätt måste man som ombud respektera att motparten har sin roll att spela.
Med ett fåtal undantag har jag känt respekt för alla skolledare jag träffat. De har ett svårt och slitsamt jobb att sköta och de är inte mer än människor. När de gör något fel, kommer jag sättande och kräver att de ska ändra sig men det hindrar inte att jag kan se det goda arbete som utförs. För att vara säker på att framtida samarbete inte blir lidande, måste man som ombud se till att inte gnugga salt i såret eller dansa segerdans när man tvingat arbetsgivaren att backa (åtminstone inte dansa så de ser det). Det är även olämpligt att prata om vad som hänt. Jag brukar kalla det för att man ska föra sig med heder, ett ord som faktiskt inte bara innebär att pappor mördar sina döttrar…

Att släppa ett nederlag är inte något som är lätt. Efter många års träning har jag bemästrat konsten att gå vidare – det viktigaste är känslan av att jag faktiskt gjorde vad jag kunde.

Finns mycket mer att säga i det här ämnet men det får bli ämnet för ett senare inlägg! Jag funderar bland annat på att ge mig in i lite mer tekniska och taktiska diskussioner kring hur man väljer sina strider och avslutar dom på rätt sätt samt hur man klarar av konflikter med medlemmar och vad dessa brukar handlar om.

2. Pedagogisk forskning och andra sägner

Inom de flesta forskningsområden krävs att en forskare använder vissa metoder och genomgår en viss process i sitt arbete, för att forskningen ska anses ha validitet. Lite kort ser denna process ut så här:

1. Studera verkligheten
2. Försök hitta mönster i verkligheten
3. Spekulera kring orsakerna till dessa mönster
4. Testa dina spekulationer genom att försöka motbevisa dem
5. Skriv en avhandling där du redovisar dina studier, dina teorier och dina bevis. Denna avhandling kommer sedan att ifrågasättas och synas i sömmarna av gamla griniga professorer och ett avundsjukt forskarsamhälle.

Forskning som handlar om skolan går till så här:

1. Skriv en bok om hur du tycker undervisning, skolor eller lärare borde fungera. Hitta på ett nytt uttryck, som till exempel ”pedagogiska glasögon”, ”portfolio-pedagogik” eller ”entreprenöriell könsmaktsbaserad undervisningsmetodiksteori”.
2. Få anställning på en lärarhögskola eller på Skolverket
3. Föreläs om dina idéer. Acceptera inga motargument och låt för guds skull aldrig verkligheten störa dig.

Några teorier

PBL

…eller problembaserat lärande, som det även kallas om man gitter prata om det, går helt kort ut på att eleven undervisar sig själv medan läraren ser på. Denna metod är favorit bland lata lärare och snåla skolledare, eftersom läraren i princip bara sitter där och glor och därmed kan ha en klass på 275 elever utan problem. Jovisst, läraren ska handleda eleverna men detta går i princip ut på att läsa det skräp eleverna producerat och påpeka felen. Denna metod skapar elever som är jättebra på att söka och värdera information, elever som har lärt för livet.

Jag kan riktigt se situationen framför mig på elevens framtida arbetsplats:
Chefen: Janne! Se för fan till att dra kablarna till kopplingsskåpet och få sensorerna i fas!
Janne: Ja, Chefen! Ska bara definiera min problemställning och söka den information som är relevant!
Chefen: Javisst! Återkom med en fullständig rapport, inklusive loggbok, någon gång i nästa vecka!

(Eldslågorna slår ut från kopplingsskåpet)

Portfolio

Detta går ut på att eleven, under tiden att en kurs fortskrider, får reda på vad han eller hon presterat på olika inlämningsuppgifter. Det är tur att portfolio-pedagogiken uppfanns, eftersom elever annars aldrig meddelats om sina resultat. Istället för att lägga tid och pengar på detta, borde vi kanske fråga oss när, exakt, våra elever fick så mycket att göra att de inte kunde hålla reda på vad de gjort eller ska göra i framtiden?

Entreprenöriellt lärande

Vänta nu… är inte detta EXAKT SAMMA SAK som PBL?
Nej, nej, nej – det har ett annat namn och dök upp 15 år senare så då måste det vara något nytt! Eller?
Hmm…

Lärande bedömning/formativ bedömning

I formativ bedömning ska läraren tala om för eleven hur det går i skolan utan att kritisera eller blicka bakåt. Man får bara tala om vad som är bra och vad som ska göras i framtiden. Skillnaden mellan detta och Portfolio är att helt andra människor föreläser om det här. Eller? Jag tyckte jag kände igen en kille…

 

”Ryggen fri”

Jag tror att det värsta uttrycket jag vet är ”att ha ryggen fri”. Det finns många andra hatobjekt, till exempel ”vi äger inte frågan”, ”det är omöjligt” eller ”flexibilitet”, men jag tror att ”ryggen fri” vinner över de andra med betryggande marginal.

Jag tänkte, för skojs skull (dvs. för att ventilera lite frustration), försöka beskriva hur ”ryggen fri”-tänkandet påverkat skolan och lärarna. Hur vi hamnat där vi är – ett skolsystem fullt av fegisar som vill ha ryggen fri – låter jag läsaren själv avgöra. Inspirationen till det här inlägget kommer från det vid det här laget berömda Lärarbrevet Johan Kant publicerade på sin blogg: http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/

I den svenska skolan måste vi dokumentera. Vi dokumenterar som inget annat skolsystem i världen och detta beror på att vi måste ha ryggen fri. Vi dokumenterar för att vi ska ha ryggen fri om någon klagar på det vi gör, det vi inte gjort eller på något vi sagt. Oavsett om den som klagar är en skolledare, en elev, elevens föräldrar, en skolpolitiker eller självaste Skolinspektionen måste vi ha allting dokumenterat. Och då menar jag allting – allting vi gjort, tänkt göra eller inte gjort måste finnas nerskrivet, datumstämplat och helst indexerat. Då har man ryggen fri!
Hurra!

Föreställ er situationen:
Stina, 15 år, har av sin lärare, som har 5 års lärarutbildning och 20 år i yrket, fått G i betyg i svenska. Stinas mamma kräver ett möte med rektor och läraren för att kräva en förklaring till dotterns betyg. Naturligtvis har hon redan haft ett möte med den slutkörde lärare men eftersom det mötet inte gav något högre betyg, har hon krävt att få träffa rektor. Eftersom rektor är rädd för att Stina ska flyttas till en privatägd skola, går han naturligtvis med på mötet. Man måste ju ha ryggen fri, eller hur?
Stinas lärare måste nu, under en dryg timme, redovisa all dokumentation för sin rektor och Stinas mamma (igen). Om någonting saknas, om en formulering i IUP:n kan tolkas på två sätt eller om något svar är svävande, hotar en anmälan till Skolinspektionen. Mamman darrar av rättmätig vrede, läraren darrar av utmattning men mest av alla darrar rektor, av skräck för att lokalpressen ska skriva om att skolan anmälts till Skolinspektionen IGEN!
Skulle utfallet av detta möte bli en sådan anmälan, kommer säkert rektor att ytterligare skärpa dokumentationskravet på skolans lärare. Detta oavsett om Skolinspektionen anser att skolan gjort fel eller ej.

Föreställ er ovanstående situation igen men den här gången  ersätter ni läraren med en kirurg, ingenjör eller sopgubbe. Kan ni föreställa er hur en husägare har ett möte med sopgubben och sopgubbens chef om hur soptunnan EGENTLIGEN borde tömmas? Eller om hur en blindtarm EGENTLIGEN borde opereras bort (av kirurgen då, alltså, eftersom de flesta vill ha en behörig som opererar)?

Föreställ er andra yrken och ställ sedan de verkligt stora frågorna:

hur blev en högt utbildad och erfaren yrkeskår måltavla för glada amatörer?

hur blev feghet den drivande kraften i den svenska skolan?

hur BORDE ovanstående situation utspelat sig, i den bästa av världar?

Det stora S:et

Det stora S:et – Sanningen. Stort ord, eller hur?

Som fackligt ombud ägnar man en hel del tid åt att jaga S:et, prata om S:et och även till att spekulera kring vad som är Sanningen. När en medlem kontaktar mig med ett ärende, utgår jag alltid från att det jag för höra bara är en del av Sanningen, eller kanske en variant av vad som egentligen har hänt. Innan jag tar i med stora släggan eller ens sätter mig i ett formellt möte med medlemmens chef (eller förvaltningschef, personalare eller vem det nu kan vara), kompletterar jag alltid informationen jag fått från medlemmen via någon av mina andra informationskanaler. Till exempel pratar jag med andra ombud, ofta utan att nämna namnet på medlemmen, för att få reda på mer om skolan där medlemmen jobbar. Jag kan också skaffa mig extra information om den inblandade chefen genom andra fackförbund eller bekanta. Det har till och med hänt att jag Googlat!

Varför då denna jakt på Sanningen? Egentligen behöver inte det fackliga ombudet bekymra sig, eftersom min roll är fullständigt klar oavsett vad – jag är på min medlems sida. Medlemmen har rätt att företrädas av ett fackligt ombud som hjälper till, oavsett vad som hänt och hur klantig medlemmen varit.
Orsaken är att man aldrig, ALDRIG kommer till ett möte oförberedd. När man varit med några år har man haft upplevelsen att komma till ett möte och tro att det ska handla om en sak men så visar det sig att det handlar om något helt annat. T ex kan ombudet tro att det handlar om att upplysa rektor om regelverket kring övertid och det visar sig istället handla om att medlemmen polisanmälts av en förälder. Kul nästan jämt!

Den kinesiske filosofen Sun Tzu skrev att ”de flesta slag är avgjorda redan innan de utkämpats” och det stämmer verkligen. Kom oförberedd eller okunnig till ett möte eller förhandling och du är rökt!

Så för att företräda medlemmen på bästa sätt, särskilt de svaga, de klantiga och de okunniga – jaga Sanningen!