Därför röstade jag ”ja”

33 kommentarer

Eftersom det tog cirka 5,3 sekunder för ”svek”-debatten att sätta igång i form av inlägg på Facebook , Twitter, tidningarnas kommentarsidor osv, och eftersom jag är en av de där hemska och svekfulla delegaterna som röstade ”ja” till medlarbudet, är det på sin plats att jag förklarar mig.

Låt mig börja med att säga att det varit så mycket lättare att tillhöra den ”förlorande” sidan i ett beslut. Det hade varit rätt skönt att slippa ta ansvar och undvika kritik. Innan jag förklarar varför jag svarade ”ja”, är det några saker som alla måste förstå:

  1. Jag är inte heller nöjd.
  2. Det var inte särskilt stor skillnad i hur man såg på budet mellan de som röstade nej och de som röstade ja. Alla såg samma problem – de flesta såg samma fördelar. Jag anser att de som röstade nej gjorde sitt ställningstagande utifrån precis lika genomtänkta argument som jag och jag skulle inte beskriva det som två olika läger.
  3. De flesta lärare vet vad de vet om kollektivavtalet utifrån vad de läst i tidningarna. Vi som röstade om förslaget fick först en timmes introduktion till avtalet, följd av en frågestund, sedan ytterligare en presentation som gjordes av medlarna. Även här fanns möjlighet till frågor. Detta följdes av ytterligare frågestund, riktad mot Metta och Lars Hallenberg (LRs kanslichef), följd av en tre timmar lång debatt. Mellan dessa pass förekom kaffepauser, bensträckare och lunch och även då diskuterades detaljerna i avtalet. Ingen som var med på Förbundsrådet fattade sitt beslut lättvindigt – det vändes ut och in på alla argument, det siades om möjliga framtidsscenarier och vändes och vreds på formuleringar och detaljer.
  4. Världen är inte svart eller vit, utan grå.

Med dessa punkter vill jag inte säga att de som just nu och under de kommande dagarna (jag sitter på planet hem just nu) kommer att uttrycka sitt missnöje på olika sätt inte har rätt till sina känslor. Däremot måste alla vara medvetna om att mitt beslut inte fattades enbart baserat på känslor, utan på kunskap och efter noggrann diskussion och inte var vare sig lättvindigt eller snabbt.

Du kan till exempel läsa detta blogginlägg av Magnus Blixt (som liksom jag var på Förbundsrådet).

Och ÄNDÅ var det inte lätt. Jag vacklade fram och tillbaka innan jag bestämde mig.

Hur förklarar jag det så det låter vettigt, utan att bli för långrandig?

Lönen

Sveriges kommunalt anställda lärare får 4,2% i löneförhöjning. Det är 1,6% mer än alla andra yrkesgrupper i landet, motsvarande ungefär 500 kr EXTRA (utöver de 2,6% alla andra fått) i månaden på en normal lärarlön. Höjningen kommer retroaktivt från den 1 april i år, vilket kommer att innebära 8000 – 10000 kr som klumpsumma.

Det är väldigt lätt att säga att pengar inte är betydelsefullt i sammanhanget men jag känner många, många lärare som har svårt at få ekonomin att gå ihop och dessa tänkte jag på under Förbundsrådet, även om pengarna inte var det enda argumentet. Bara för min lilla familj kan 500 kr extra i månaden (375 efter skatt?) betyda skillnaden mellan att åka på sommarsemester eller inte (både jag och min fru är lärare). För att inte snacka om den retroaktiva höjningen! Kylen är gammal och till våren måste garagetaket bytas.
Man ska passa sig för att sätta sig på så höga hästar att man uppfattar pengar som oviktiga.

Hade vi inte velat ha ännu mer då?
Jovisst, men hade vi kunnat få mer?
Nej, det hade vi inte.

Dessutom hade vi bränt retroaktiviteten, dvs att den nya lön vi så småningom fått, utbetalas från den 1 april. Om vi röstat nej idag, hade vi påbörjat nästa förhandling (dvs strejk) på minus. Vi skulle med andra varit skyldiga varje medlem mellan 8000 och 10000 kr PLUS 4,2%, som vi just tackat nej till. Den löneförhöjning vi skulle behöva ordna fram, till priset av en allvarligt tömd strejkkassa, hade vi aldrig nått.

Allt det andra

SKL fick en detalj – allt annat de ville ha stoppades. Vi fick ingen centralt reglerad arbetstid (USK) men det kommer vi inte att få så länge kommunerna är skolans huvudman. Vi fick tre mycket tvingande utredningsgrupper, där två handlar om arbetstid och arbetsbelasting. Istället för ett femårigt avtal fick vi ett fyraårigt som kan sägas upp efter tre år (och det har redan gått ett
halvår). En del andra småsaker förbättrades också.Inte så mycket som vi velat – jag själv ville t ex gärna ha en tydlig, central reglering av mentorsskap och introduktionsår men ack nej (det finns åtminstone nämnt nu). Vissa saker som stoppades i och med detta och som annars riskerats, är fackliga och juridiska spetsfundigheter som jag inte orkar försöka förklara just nu.

…och lite till

Det fanns indikationer på att Lärarförbundet, som vi förhandlar tillsammans med, skulle ta budet. Att i det läget förkasta budet, hade försatt LR och Lärarförbundet i en situation som inneburit en del otäcka saker. Av diplomatisk hänsyn tänker jag inte gå in närmare på vad jag menar här.
Förutom allt ovan, som kanske kan kallas ”förnuft”, fanns det känslomässiga skäl i form av förtroende. Både Metta Fjelkner och Lars Hallenberg (kanslichef och förhandlare) var övertygade om att detta bud var det bästa som vi kunde nå just nu. De var också övertygade om att ett ”nej” skulle föra med sig negativa konsekvenser av stora mått. Min tillit till dessa båda är inte blind
och inte heller villkorslös men de har en insikt och en insyn i vad som pågår – i Riksdagen, Rosenbad, Utbildningsdepartementet, SKL, andra fackförbund – som jag inte har. Varken Metta, Hallenberg, medlarna eller vi som röstade ”ja” är okunniga, dumma i huvudet eller har någon slags dold agenda.

Jag vet också detta: om 2,5 år kommer LR att ta fighten igen och skaffa oss ännu fler fördelar.
Ingenting är över med detta och det är faktiskt bara en ytterst liten del av allt fackligt arbete som har med kollektivavtalet att göra.

Läs även blogginlägget av LR-studs Freddy Grip!

Radikal och radikal…

Lämna en kommentar

För ett tag sedan var en av mina lärare från gymnasiet, som under några år också var min kollega, inne på den här bloggen. Hon skrev ett mail till mig med kommentarer om fackligt engagemang:

Hej Fredrik!
Roligt att läsa dina olika inlägg i bloggen. Jag ser att du har utvecklat din skrivförmåga och läst och skrivit mycket i vuxen ålder. Bra!!! Att du är så hängiven facket är fantastiskt. I min smak även naivt, men skönt att det finns folk som tror på en sak.

Hon ondgjorde sig sedan över de fackliga ledarnas flathet och hur mycket bättre ett mer revolutionärt beteende är (med exempel från Amalthea):

Jag är heller ingen beundrare av Fjelkner och hon är enligt mig ingen stor Ledare. Men den andra fackliga ledaren Bjurman är värre tycker jag. Båda kompromissar alltför mycket enligt min syn. De borde vara väsentligen vassare, radikalare…

Jo, engagemang kan vara naivt (måste kanske vara det till någon del) men om ingen engagerar sig förändras ingenting. Vad gäller att vikta det revolutionära, och därmed våldsamma, engagemanget mot det tråkiga, svenska, långsiktiga och reformistiska engagemanget är smaken delad. Jag tror själv på att bestående förändringar till gagn för alla, uppnås genom långsiktiga reformer och inte våldsamma kast. Det innebär kanske att jag är mindre sexig än Amalthea-männen och aldrig kommer att få någon egen post på Wikipedia (men vafan – jag är ung än).

”Naiva” är annars inte ett ord jag skulle använda om de erfarna och engagerade fackliga ombud jag träffat. De flesta är realistiska, tuffa och har en mycket mörk bild av svensk skola och de som styr över den. Men denna realism kombineras med ett envist engagemang och en ovilja att ge sig och i slutändan är det det som ger resultat.

Imorgon, 26/9, ska jag på LRs Förbundsråd i Stockholm. Om vi bortser från att vi ska rösta om något viktigt och allvarligt och så, är det alltid en upplevelse att få umgås med några av de mest garvade och engagerade fackliga ombuden på skolområdet. Oavsett vad som händer imorgon, och oavsett hur liten betydelse det får, kommer de att ha förändrat världen innan klockan 18. Pyttelite, visst, men ändå mer än de flesta människor åstadkommer.

Länge leve reformismen!

Skendemokrati och likriktning? (Del 1)

Lämna en kommentar

Jag hade inte tänkt mig att skriva några inlägg där jag kommenterar eller citerar andra bloggare, men jag läste i somras ett inlägg från Johan Kant som inte riktigt vill lämna skallen på mig och nu i dagarna publicerade Helena von Schantz ett inlägg som berör ungefär samma sak. Båda inläggen har fått mig att fundera på företeelser omkring mig på ett nytt sätt och för att sortera tankarna ska jag försöka skriva ner dom.

På sommarlovet är jag rätt seg och föredrar att läsa science fiction och inte tänka på skoldebatten. Därför blev Johan Kants inlägg, ”Finns demokrati på riktigt?”, liggande i gReader ett tag innan jag tittade på det. Koncentrationen räckte dessutom inte till att läsa hela på en gång utan jag återkom till det, då och då, under tre veckors tid.
Johan Kants inlägg handlar om hur skolan, som har ett uppdrag att lära ut demokrati och ska använda ett demokratiskt arbetssätt gentemot eleverna, inte är en en särskilt demokratisk organisation i sig själv. Detta gäller inte bara enskilda skolor utan hela skolsystemet, uppifrån och ner. Han skräder inte orden, utan ger exempel på tjänstemannavälde, åsiktsförtryck och maktmissbruk, inte minst från de som borde stå för fri diskussion och objektivitet:

”Lärarhögskolorna, inte minst Lärarhögsskolan i Stockholm (LHS) där det funnits många fall av förtryck av fel åsikt. Verkligen inte högt till tak. På LHS skulle man tycka rätt, annars blev det som Lärarmyteristerna befarade, man blev satt i frysbox eller fick inga kurser för nästa år och då kunde det ju vara så att man inte hade så mycket jobb. Och då kan det ju vara så att det inte fanns någon anledning att vara anställd längre. Vem vill jobba under sådan ovisshet? Men studenterna uppskattade bra kurser, så när Bo Sundblad hade en mycket uppskattad kurs i pedagogisk utvärdering eller bedömning, då gick ryktet hos studenterna och alla ville byta kursgrupp. Den andra kursledaren, som var en inbiten betygsmotståndare (jo jag har haft honom som föreläsare och lärare) försökte göra allt för att få eleverna att inse att betyg var av ondo. Och de som bytte till Sundblads grupp var betygsmotståndare, men vände efter ett tag när Sundblad systematiskt visade både riksdagsbeslut och hur man faktiskt kan använda betyg som ett pedagogiskt verktyg. Läs rätt: VERKTYG!!! Men hur bemöttes Bo Sundblad? Hela tiden lite utfryst. Hela tiden osäkert om han skulle få någon kurs. Men när studenterna fick välja vad skulle LHS göra då? Och när den andra läraren blev långtidssjukskriven då fick Sundblad rycka in. Taskig personalpolitik och demokratiskt underskott är småord i detta sammanhang. Högt till tak? Knappast! Är detta demokrati?”

(Läs hela inlägget HÄR)

Johan Kant har i flera tidigare blogginlägg pekat ut de forskare han anser är drivande bakom likriktningen av forskning, forskningsanslag och projektpengar – en likriktning som ofta går tvärt emot skolans styrdokument och som definitivt strider mot den verklighet de flesta lärare verkar i.
För de som inte känner till honom, är Kant skolledare vid en skola i Stockholm. Hans perspektiv är alltså skolledarens – och ändå ser han  skendemokratin och maktmissbruket. Det jag så småningom ska komma fram till är mitt perspektiv – lärarens och det fackliga ombudets. Men först vill jag ta upp Helena von Schantz inlägg ”Det är för många påhopp och tankehopp i Törestads artikel”. Hennes inlägg börjar som en kritisk kommentar till Bertil Törestads artikel på Newsmill, där han för fram idéer kring att läraryrket blir alltmer kvinnodominerat och vilka konsekvenser han tror detta får, men Helena går sedan över till något annat:

”Men det är inte bara när det gäller kön lärarkåren har likriktats. Lärare är mycket trevligare nuförtiden. Schyssta, socialt kompetenta, utåtriktade figurer. Det finns knappt några nerdar, inåtvända, blyga och tystlåtna, förlästa lärare. Det finns inte heller många yviga, originella och annorlunda lärare. De flesta rektorer ägnar genomtänkt möda åt att driva bort just förlästa, socialt handfallna, eller bråkiga och originella lärare ur kollegiet. Man ska vara en lagspelare idag. Man ska lära eleverna att göra snygga inlämningsuppgifter och att lämna in dem i tid. Man ska dokumentera, smörja maskineriet, vara trevlig. Charma och smöra för eleverna och gärna också  charma och smöra för deras föräldrar. Men eleverna har inte alls likriktats. Snarare tvärtom. Vad får det då för konsekvenser att lärare, vid sidan av föräldrarna elevernas främsta vuxenförebilder, är så likadana och gör så likadant nästan hela bunten? Jag är övertygad om att likriktningen är till skada både för kunskskapsresultaten och för värdegrundsarbetet och att den i sig behöver problematiseras.”

(Läs hela inlägget HÄR)

Båda dessa bloggare är inne och nosar på något mycket intressant, ett nytt sätt att se det problem som är det svenska skolväsendet och som kan förklara den förlamning som drabbat det jämfört med motsvarande i andra länder. Det finns i Sverige alltför många olika intressen och för få olika tankar, i kombination med att fel (och alltför få olika) beteenden och egenskaper belönas i den svenska skolkulturen.
Detta hotar att leda till likriktning bland både lärarutbildare, skolforskare, skoltjänstemän och lärare.

Men mer om det i nästa inlägg, nu är detta långt nog!

I de oansvarigas kungarike

Lämna en kommentar

Det där med ansvar är märkligt i den svenska skolan. Istället för att Någon har ansvar för en viss sak, har Alla ansvar och kan skylla på varandra, vilket betyder att Ingen är ansvarig. Det kollektiva ansvarstagandet är något som är väldigt  typiskt för Sverige och i offentlig sektor har det renodlats till en riktigt vämjelig form i ledarskapskulturen.

Har du någonsin hört någon säga ”ledningsgruppen har beslutat att…” eller ”det är upp till rektor att prioritera, vi politiker kan inte lägga oss i…” eller kanske ”detta kommer uppifrån”?
Ja, om du varit lärare längre än tre veckor ar du förmodligen hört något av ovanstående. Bland skolledare är man fanatiska med att alla beslut ska vara gemensamma och minsta lilla beslut måste tas i ledningsgruppen. Det finns en felaktig uppfattning bland skolledare att alla tjänar på att gå ihop till en grå massa och ta gemensamt ansvar. I själva verket är det så, att någon tjänar alltid mer än de andra på att ansvaret blir kollektivt och denna någon är alltid den som inte håller måttet och kanske inte borde vara skolledare och därmed dra ner de övriga till sin nivå.

Jag kanske tycker att den kollektiva ansvarslösheten bland kommunala tjänstemän och skolledare är särskilt svår att förstå eftersom jag själv verkar i en organisation där allt ansvar är personligt. Om du, som fackligt ombud, inte lever upp till förväntningarna ersätts du av någon annan. Tänk vad intressant det varit om kommunala tjänstemän och skolledare utsattes för samma sak? Eller mupparna på Skolvärken? Svaret man får från skolledare när man försöker diskutera denna filosofiska fråga med dom, är att då hade ingen velat vara skolledare. Jaha, betyder det att ingen vill vara fackligt ombud, då? Eller egen företagare? Lärare?
Jag tror nog att alla duktiga skolledare som finns hade velat stanna kvar i ett system där deras usla kollegor rensats bort. Jag menar, om du är duktig – varför skulle du vilja jobba ihop med plantor?

Jag har burit med mig minnet av ett nyhetsinslag i TV i många, många år. Inslaget handlade om bankkrisen i Japan 1992 eller ’93. En stor bank hade gått i konkurs på grund av riskabla investeringar och den japanska staten hade gått in med kapital för att rädda spararnas pengar. Inget konstigt där – samma sak hände med till exempel Nordbanken i Sverige vid samma tid. Bankens VD kallade då till presskonferens där han bad om ursäkt för sitt misslyckande och bugade sig, med tårarna rinnande nedför kinderna. Händelsen stod i fullständig kontrast till ur liknande saker sköts i Sverige. När en bank eller annat företag kraschar och skattebetalarna eller aktieägarna förlorar massor av pengar, är det aldrig VD:s fel, ej heller styrelsens fel. Man får alltid höra ursäkter om ”den globala konjunkturen”, ”styrelsen kan inte vara insatt i detaljer”, ”som chef är jag inte ansvarig för det”. I de fall då en högt betald chef faktiskt fått gå, har han eller hon alltid fått ett fett avgångsvederlag och säkert snabbt fått jobb igen. Det närmaste någon någonsin kommer en ursäkt i vårt land är ”vi har brustit i våra rutiner”. Ok, så det är rutinerna som brustit och inte personerna bakom?

Nu är det ju inte alls realistiskt att svenska kommunala tjänstemän och -chefer skulle be om ursäkt och gråta över sitt misslyckande ute i offentligheten men kan det inte vara realistiskt att någon, någon gång, får lämna sitt uppdrag för att den verksamhet man är ansvarig för inte fungerar? Men nej, i den kommunala världen är det extremt sällsynt att någon chef får lämna sitt uppdrag. Detta beror på att alla beslut är kollektiva och allt ansvar är organisationens och inte individens. Påpekanden om att snuskigt högt betalda skitsnackare faktiskt borde behöva ta ansvar för det som de är ansvariga för, bemöts med upprördhet och anklagelser om personangrepp.

Och så finns det de som undrar varför kommunal verksamhet fungerar så dåligt som den gör!

”Gentlemen may cry ‘peace, peace’…”

Lämna en kommentar

Så blir det då konflikt med en arbetsgivare, trots att du försökt vara ett vänligt och pragmatiskt fackligt ombud. Vad gör du då? Springer och gömmer dig för att du inte vill trampa någon på tårna? Faktum är ju, att någon gång kommer en facklig organisation och en arbetsgivare att hamna på kollissionskurs – varför skulle det annars finnas fackförbund?

Vad ska man tänka på när den här situationen uppstår? Några erfarenheter från mig:

  1. Bestäm vad du vill uppnå. Om du tänker ställa till med oreda, behöver du har klart för dig varför och även kunna förklara detta för medlemmarna, som ju valt dig till ombud (och eventuellt kan komma att avsätta dig).
  2. Förankra hos medlemmarna. Det är en välkänd taktik från arbetsgivarens sida, att försöka få det att framstå som att du inte talar i medlemmarnas intresse eller att det finns många medlemmar som inte håller med dig. Du måste därför vara beredd på att förklara saken för dina medlemmar och det kan även vara en god idé att engagera dem på olika vis i konflikten. Kalla det ”ideologisk skolning” om du vill – för mig är det en demokratisk fråga (och en fråga om att maximera chansen att vinna).
  3. Planera först, gör sedan. Du måste förbereda dina drag noga och försöka förutse konsekvenserna av vad du ställer till med. Glöm aldrig vad Sun Tzu sa: ”de flesta strider avgörs innan de utkämpas”!
  4. Förvarna arbetsgivaren. Detta görs i pedagogiskt syfte och för att man ska vara hederlig. Det pedagogiska handlar om att vi vill dressera AG:s representanter till att förstå att de får en varning och sedan händer det grejer. Då kanske de lär sig lyssna i framtiden. Ingen konflikt handlar någonsin bara om den här frågan, utan om alla framtida konfliktfrågor som någonsin kommer att dyka upp på din skola, i din kommun eller i ditt land.
  5. Information är makt, valuta och ammunition. Låt inte motparten få veta vad du vet innan det gagnar dig. Fackliga ombud har ofta bättre information om vad som pågår i kommunen än cheferna. Odla dina kontakter och utnyttja vad du har. Spara alltid på några grejer, så du kan använda dom som argument mot motargumenten. Genom att hålla tillbaka viss information, kan man ibland få arbetsgivaren att gå i fällor de själva grävt.
    Läck gärna information när och där det gagnar dig!
  6. Bygg allianser! Få stöd för det du vill, t ex hos politiker, andra chefer, massmedia och andra fackförbund. Detta är absolut nödvändigt!
  7. Använd opinionsbildning! Massmedia, protestlistor bland lärarna, stödunderskrifter för skolan insamlade på sta’n, facebook osv. Detta är det verktyg vi kan använda som arbetsgivaren vanligtvis är väldigt dålig på. Ofta kan man vinna en halv seger genom att motparten inser att kostnaden för segern blir för hög och då slutar det med någon slags medelväg. Tänk på att en journalist kan vara ett tveeggat vapen. Se till att den första artikeln om en konfliktfråga skrivs av en duktig journalist och inte en sönderstressad vikarie.
  8. Var alltid vänlig! Det finns ingen anledning att vara otrevlig mot arbetsgivaren – detta är ju faktiskt inte personligt. Tänk på vad jag skrev ovan – detta handlar faktiskt inte bara om den här ronden, utan också om morgondagen. Du vill ha ett bra samarbetsklimat med din chef. Ju närmare jag är att vinna i en konflikt, ju trevligare och gladare blir jag. Retar gallfeber på skolledarna!
  9. Fullfölj konflikten! Om du backar eller kompromissar en gång, efter att du hotat med laddade kanoner, kommer ingen att ta dig eller din organisation på allvar mer. Ge dig inte! Även en förlust kan göra arbetsgivaren livrädd för dig inför framtida konflikter.
  10. Ljug inte! Det kan vara lätt att bl lite liberal med sanningen i en hetsig diskussion men om du överdriver för mycket om en sak som går att kontrollera, har du förlorat.
  11. Kontrollera alla uppgifter arbetsgivaren slänger ur sig, särskilt saker de säger i stundens hetta. Be om att få ut protokoll och andra dokument som bevisar det som sagts. Samma sak gäller för arbetsgivaren som för det fackliga ombudet – om du blir påkommen med en lögn är du körd, särskilt om det är något du sagt till en journalist. Jag förvånas fortfarande över hur dålig koll vissa beslutsfattare har.
Den dramatiska rubriken är hämtad från ett tal av Patrick Henry år 1775. Det är ett av historiens främsta tal, med många fantastiskt träffande och än idag aktuella formuleringar. Den som kan läsa det talet och inte få gåshud är inte mänsklig.
Jag känner att jag måste avsluta med att understryka en viktig sak – jag föredrar samarbete och samsyn, det är i längden det enda som fungerar!

Reflektion

Lämna en kommentar

För ett par veckor sedan hastade jag förbi ett lärararbetsrum med glasdörr. I rummet satt en lärare, med ryggen mot mig, bekvämt bakåtlutad i sin stol med en tjock bok i knäet och tittade fundersamt ut genom fönstret. Det fanns något rofyllt över scenen – den reflekterande lärare som låter tankarna sväva inåt, säkerligen med storartade resultat.
Bilden har hängt kvar i huvudet på mig. Varför? För att det var bilden av en lärare som lugnt funderar över sitt material och sin planering, just den sortens reflektion som det inte finns tid för längre. Eller är det kanske vi som ständigt prioriterar bort denna reflektion?

Jag minns när vi körde igång internetbaserade distanskurser på Komvux år 2000 och hur diskussionerna gick i den lilla gruppen lärare som var involverade i vad som på den tiden var en ytterst märklig verksamhet. En av lärarna var övertygad om att Internet skulle ge oss tillbaka något som gått förlorat – det reflekterande samtalet. Idén var att eleverna under större delen av kursen skulle jobba själva och då och då skulle dyka upp för att redovisa vad de lärt sig. Jag minns hur han entusiastiskt målade upp bilden av hur mitt arbetsrum skulle innehålla en öronlappsfåtölj och hur jag skulle sitta där, iklädd tweedkavaj med pipa i handen. Eleven skulle slå sig ner i en liknande fåtölj, varpå jag skulle suga fundersamt på min pipa (läraren som fantiserade kring detta var rökare) och säga något i stil med:
”Platons bild av det perfekta samhället…”.
Eleven skulle sedan fylla i och resten av ”provet” skulle vara som ett samtal, där elevens kunskap och intressen skulle kompletteras av min gedigna kunskap.

Så idén var att den nya tekniken skulle effektivisera vissa delar av arbetet, så det skulle bli tid över att lägga på annat, nämligen reflekterande samtal mellan lärare och elev och även mellan lärare. Eller för den delen den introspektiva reflektionen som en lärare kan ha i sitt rum, meditativt stirrande ut på grönskan utanför.

Vad fick vi istället? Mer administration, fler elever och, märkligt nog, större krav på individualisering som gör att vi aldrig har tid att vare sig tänka eller tala med någon.
Så sätt ifrån dig datorn en stund, ta fram en bok, läs några sidor och fundera över vad du läst…

…på arbetstid!

Skönt, va?

Kära Skolinspektionen!

Lämna en kommentar

Jag hittade ett gammalt dokument i min dator, som alldeles tydligt tillkommit i frustration:

Hej, Skolinspektionen!
Vi tänkte bara meddela att våra klassrådsprotokoll, som ni ville vi skulle skriva och samla i pärmar, nu är redo för genomläsning. För tre år sedan gjorde ni inspektion hos oss och konstaterade att vår elevdemokrati var dålig, eftersom vi saknade protokollförda klassråd. Sedan dess har vi haft protokollförda klassråd varje vecka. Protokollen skickas in till rektor, som kontrollerar och arkiverar i pärmar. Vi är nu uppe i c a 6000 klassrådsprotokoll och vill därför erbjuda er möjligheten att komma hit och läsa resultatet av er inspektion. Tack vare er ser det ut som vi har Sveriges bästa elevdemokrati.

 Med vänliga hälsningar,

 Lärarna på Gymnasieskolan Vipan
Lund

Older Entries