I de oansvarigas kungarike

Det där med ansvar är märkligt i den svenska skolan. Istället för att Någon har ansvar för en viss sak, har Alla ansvar och kan skylla på varandra, vilket betyder att Ingen är ansvarig. Det kollektiva ansvarstagandet är något som är väldigt  typiskt för Sverige och i offentlig sektor har det renodlats till en riktigt vämjelig form i ledarskapskulturen.

Har du någonsin hört någon säga ”ledningsgruppen har beslutat att…” eller ”det är upp till rektor att prioritera, vi politiker kan inte lägga oss i…” eller kanske ”detta kommer uppifrån”?
Ja, om du varit lärare längre än tre veckor ar du förmodligen hört något av ovanstående. Bland skolledare är man fanatiska med att alla beslut ska vara gemensamma och minsta lilla beslut måste tas i ledningsgruppen. Det finns en felaktig uppfattning bland skolledare att alla tjänar på att gå ihop till en grå massa och ta gemensamt ansvar. I själva verket är det så, att någon tjänar alltid mer än de andra på att ansvaret blir kollektivt och denna någon är alltid den som inte håller måttet och kanske inte borde vara skolledare och därmed dra ner de övriga till sin nivå.

Jag kanske tycker att den kollektiva ansvarslösheten bland kommunala tjänstemän och skolledare är särskilt svår att förstå eftersom jag själv verkar i en organisation där allt ansvar är personligt. Om du, som fackligt ombud, inte lever upp till förväntningarna ersätts du av någon annan. Tänk vad intressant det varit om kommunala tjänstemän och skolledare utsattes för samma sak? Eller mupparna på Skolvärken? Svaret man får från skolledare när man försöker diskutera denna filosofiska fråga med dom, är att då hade ingen velat vara skolledare. Jaha, betyder det att ingen vill vara fackligt ombud, då? Eller egen företagare? Lärare?
Jag tror nog att alla duktiga skolledare som finns hade velat stanna kvar i ett system där deras usla kollegor rensats bort. Jag menar, om du är duktig – varför skulle du vilja jobba ihop med plantor?

Jag har burit med mig minnet av ett nyhetsinslag i TV i många, många år. Inslaget handlade om bankkrisen i Japan 1992 eller ’93. En stor bank hade gått i konkurs på grund av riskabla investeringar och den japanska staten hade gått in med kapital för att rädda spararnas pengar. Inget konstigt där – samma sak hände med till exempel Nordbanken i Sverige vid samma tid. Bankens VD kallade då till presskonferens där han bad om ursäkt för sitt misslyckande och bugade sig, med tårarna rinnande nedför kinderna. Händelsen stod i fullständig kontrast till ur liknande saker sköts i Sverige. När en bank eller annat företag kraschar och skattebetalarna eller aktieägarna förlorar massor av pengar, är det aldrig VD:s fel, ej heller styrelsens fel. Man får alltid höra ursäkter om ”den globala konjunkturen”, ”styrelsen kan inte vara insatt i detaljer”, ”som chef är jag inte ansvarig för det”. I de fall då en högt betald chef faktiskt fått gå, har han eller hon alltid fått ett fett avgångsvederlag och säkert snabbt fått jobb igen. Det närmaste någon någonsin kommer en ursäkt i vårt land är ”vi har brustit i våra rutiner”. Ok, så det är rutinerna som brustit och inte personerna bakom?

Nu är det ju inte alls realistiskt att svenska kommunala tjänstemän och -chefer skulle be om ursäkt och gråta över sitt misslyckande ute i offentligheten men kan det inte vara realistiskt att någon, någon gång, får lämna sitt uppdrag för att den verksamhet man är ansvarig för inte fungerar? Men nej, i den kommunala världen är det extremt sällsynt att någon chef får lämna sitt uppdrag. Detta beror på att alla beslut är kollektiva och allt ansvar är organisationens och inte individens. Påpekanden om att snuskigt högt betalda skitsnackare faktiskt borde behöva ta ansvar för det som de är ansvariga för, bemöts med upprördhet och anklagelser om personangrepp.

Och så finns det de som undrar varför kommunal verksamhet fungerar så dåligt som den gör!

Annonser

Reflektion

För ett par veckor sedan hastade jag förbi ett lärararbetsrum med glasdörr. I rummet satt en lärare, med ryggen mot mig, bekvämt bakåtlutad i sin stol med en tjock bok i knäet och tittade fundersamt ut genom fönstret. Det fanns något rofyllt över scenen – den reflekterande lärare som låter tankarna sväva inåt, säkerligen med storartade resultat.
Bilden har hängt kvar i huvudet på mig. Varför? För att det var bilden av en lärare som lugnt funderar över sitt material och sin planering, just den sortens reflektion som det inte finns tid för längre. Eller är det kanske vi som ständigt prioriterar bort denna reflektion?

Jag minns när vi körde igång internetbaserade distanskurser på Komvux år 2000 och hur diskussionerna gick i den lilla gruppen lärare som var involverade i vad som på den tiden var en ytterst märklig verksamhet. En av lärarna var övertygad om att Internet skulle ge oss tillbaka något som gått förlorat – det reflekterande samtalet. Idén var att eleverna under större delen av kursen skulle jobba själva och då och då skulle dyka upp för att redovisa vad de lärt sig. Jag minns hur han entusiastiskt målade upp bilden av hur mitt arbetsrum skulle innehålla en öronlappsfåtölj och hur jag skulle sitta där, iklädd tweedkavaj med pipa i handen. Eleven skulle slå sig ner i en liknande fåtölj, varpå jag skulle suga fundersamt på min pipa (läraren som fantiserade kring detta var rökare) och säga något i stil med:
”Platons bild av det perfekta samhället…”.
Eleven skulle sedan fylla i och resten av ”provet” skulle vara som ett samtal, där elevens kunskap och intressen skulle kompletteras av min gedigna kunskap.

Så idén var att den nya tekniken skulle effektivisera vissa delar av arbetet, så det skulle bli tid över att lägga på annat, nämligen reflekterande samtal mellan lärare och elev och även mellan lärare. Eller för den delen den introspektiva reflektionen som en lärare kan ha i sitt rum, meditativt stirrande ut på grönskan utanför.

Vad fick vi istället? Mer administration, fler elever och, märkligt nog, större krav på individualisering som gör att vi aldrig har tid att vare sig tänka eller tala med någon.
Så sätt ifrån dig datorn en stund, ta fram en bok, läs några sidor och fundera över vad du läst…

…på arbetstid!

Skönt, va?

Kära Skolinspektionen!

Jag hittade ett gammalt dokument i min dator, som alldeles tydligt tillkommit i frustration:

Hej, Skolinspektionen!
Vi tänkte bara meddela att våra klassrådsprotokoll, som ni ville vi skulle skriva och samla i pärmar, nu är redo för genomläsning. För tre år sedan gjorde ni inspektion hos oss och konstaterade att vår elevdemokrati var dålig, eftersom vi saknade protokollförda klassråd. Sedan dess har vi haft protokollförda klassråd varje vecka. Protokollen skickas in till rektor, som kontrollerar och arkiverar i pärmar. Vi är nu uppe i c a 6000 klassrådsprotokoll och vill därför erbjuda er möjligheten att komma hit och läsa resultatet av er inspektion. Tack vare er ser det ut som vi har Sveriges bästa elevdemokrati.

 Med vänliga hälsningar,

 Lärarna på Gymnasieskolan Vipan
Lund

Lätt irritation

För drygt två veckor sedan blev jag riktigt irriterad på en skolledare. Ingen vanligt liten irritation, heller, utan en sådan där som suger sig fast vid ryggraden och nafsar på ens själ. Trots tungt trädgårdsarbete under långhelgen, är jag fortfarande irriterad så NU JÄVLAR tänker jag skriva om det också!

Skolledaren i fråga började vid ett möte först svamla osammanhängande om hur viktigt det är med samarbete och om att skolan är ett gemensamt ansvar för politiker, skolledare och lärare. Så småningom kom han fram till att de fackliga organisationerna borde ta en större del av detta gemensamma ansvar och i god samarbetsanda visa förståelse för att skolledare ibland måste kunna göra sig av med ”dåliga lärare”.

Med andra ord: hjälp oss säga upp eller förflytta era medlemmar mot deras vilja. Givetvis bara när det gller ”dåliga lärare”, så det borde ju lugnat mig, men…

Eftersom jag besitter en avundsvärd förmåga till självbehärskning, nöjde jag mig med att att bemöta hans inlägg (dvs det helidiotiska idiotsnacket) med fakta, ironiska liknelser och faktiskt även vid något tillfälle, en allegori.

För det första är det inte det fackliga ombudets sak att avgöra vem som gjort sig förtjänt av vår hjälp och vem som är så ”dålig lärare” att de ska slängas till vargarna. Betalar du medlemsavgift får du hjälp med det facket kan hjälpa dig med – punkt slut. Har jag någon gång räddat jobbet åt någon jag aldrig skulle vilja ha som kollega? Jajamen! Sover jag gott på nätterna? Oja!

För det andra är inte verkligheten så enkel att det finns ”dåliga lärare”. Det är med ”dåliga lärare” som med ”onda människor” – de är extremt sällsynta. Det finns de som har hälsoproblem eller andra personliga omständigheter som gör att de har svårt att sköta jobbet på topp, det finns de som är på en arbetsplats med dålig stämning och det finns de som aldrig får kompetensutveckling och alltid får ta de allra mest utmanande eleverna. Men ”dåliga lärare”? Efter tio år som HSO kan jag säga att jag faktiskt aldrig träffat någon sådan. Det beror naturligtvis på hur man definierar ”dålig”. Jag minns en lärare som aldrig fick löneförhöjning och av skolledningen uppfattades som väldigt besvärlig, på gränsen till att få skriftlig varning. Han var extremt kunnig i sitt ämne, alltid förberedd, hade frekventa kunskapskontroller, var respektfull gentemot eleverna, sprirituell, humoristisk och älskades av sina elever.
Problemet?
Han tyckte att mentorskap, föräldramöten, arbetslag och ämnesövergripande samarbete var trams och skötte de arbetsuppgifterna därefter.

Dålig lärare?

Tur facket finns, så sådana dåliga lärare kan få finnas kvar!

Ogenerad idoldyrkan

Den 12 april kom Metta Fjelkner till Lund för att tala till trupperna. Med viss skam, som kommer sig av att jag lever i ett samhälle som hyllar kritiskt tänkande och desillusionerad rationalism, får jag erkänna att jag gick därifrån uppfylld av ny styrka. Det är lite genant men jag ska erkänna det – jag vill ha en Ledare.

Jag vet att idoldyrkan och blind tillit och sådant inte är särskilt inne men jag vill ha ledarskap och en Ledare. Inte så att jag är lättledd eller okritisk, nej då. Jag är faktiskt både vuxen, utbildad och har rykte om mig att vara en motvalls jäkel, men….  Metta är fantastisk och jag är ett Metta-fan. Hon är inte den sortens ledare som ger order eller skrämmer till lydnad, hon är den sortens ledare som får andra att följa henne, upp ur skyttegraven och rakt in i kulspruteelden. Med ett stort leende på våra läppar.

Jag var inte ensam på föredraget och inte heller ensam att känna så här. Ett erfaret fackligt ombud gick med mig till bilen och utbrast då: ”Metta är ju helt fantastisk! Det är alltid underbart att lyssna på henne!”. Hur kan jag beskriva känslan och behovet av Metta? Oavsett hur tuff, erfaren, utbildad och gammal man är, har nog alla ett behov av att känna sig delaktiga i något som är både större och godare än de själva. När man som fackligt ombud harvar runt med MBL-förhandlingar om uppsägningar, rehabmöten, gråtande medlemmar och rått skrattande tjänstemän, behöver man ibland träffa Ledaren och höra Ledaren säga:

  • Vi gör rätt!
  • Det går framåt!
  • Kämpa på!

…och av någon anledning tror jag på henne när hon säger så. Jag – som sällan litar på någonting Överheten säger.
Inte för att min förbundsordförande sockrar budskapet eller kommer med fagra löften. Hon pekar tvärsäkert ut problem som är omöjliga att lösa och som på sikt kommer att förstöra den svenska skolan för all framtid och sedan säger hon att vi tillsammans, genom onaturligt hårt arbete och väldiga uppoffringar, kan åstadkomma en förändring. Hur kan ett sådant kärvt budskap upplevas så positivt att jag orkar hålla ångan uppe ett helt halvår till?
Ledarskap!

Jag har haft många chefer sedan jag började som lärare ’99 och jag har lärt känna ännu fler genom mitt fackliga arbete. Ingen av dem kan mäta sig med Metta men jag slutar aldrig hoppas. Om ett fackförbund för lärare kan ha en Ledare, borde det väl åtminstone finnas någon chef inom det svenska skolväsendet som är som hon? Tänk om Metta, vid något kritiskt ögonblick i sin karriär, blivit skolledare istället för facklig ombudsman? Tänk hur en sådan skola skulle varit! En chef som pekar ut problem, utmanar sin personal och får alla att känna sig som kuggar i ett stort och viktigt maskineri, som alla sluter upp bakom.

Jag kan se den skolan framför mig.

Jag kan smaka och dofta den skolan.

Däremot har jag aldrig jobbat på en sådan skola eller haft en sådan chef. Varför? Jag läste någonstans att det numera går 0,6 sökande på varje skolledartjänst. Nu är jag inte ombud för Skolledarförbundet men det måste man knappast vara för att inse vad det betyder för det framtida ledarskapet i svensk skola. Det betyder ännu sämre ledaregenskaper på landets rektorsexpeditioner, ännu sämre fungerande skolor och ännu mer stress och press för lärarna, som tvingas verka i en skola som är splittrad och oorganiserad. Och likväl finns dom – de fantastiska ledarna – och jag tänker inte sluta hoppas.

Nu inser jag att jag börjar låta sådär svenskt analytisk och rationell igen, så för att avsluta som jag började vill jag säga:

METTA FOR PRESIDENT!

”Ryggen fri”

Jag tror att det värsta uttrycket jag vet är ”att ha ryggen fri”. Det finns många andra hatobjekt, till exempel ”vi äger inte frågan”, ”det är omöjligt” eller ”flexibilitet”, men jag tror att ”ryggen fri” vinner över de andra med betryggande marginal.

Jag tänkte, för skojs skull (dvs. för att ventilera lite frustration), försöka beskriva hur ”ryggen fri”-tänkandet påverkat skolan och lärarna. Hur vi hamnat där vi är – ett skolsystem fullt av fegisar som vill ha ryggen fri – låter jag läsaren själv avgöra. Inspirationen till det här inlägget kommer från det vid det här laget berömda Lärarbrevet Johan Kant publicerade på sin blogg: http://johankant.wordpress.com/2012/03/10/en-lararskildring/

I den svenska skolan måste vi dokumentera. Vi dokumenterar som inget annat skolsystem i världen och detta beror på att vi måste ha ryggen fri. Vi dokumenterar för att vi ska ha ryggen fri om någon klagar på det vi gör, det vi inte gjort eller på något vi sagt. Oavsett om den som klagar är en skolledare, en elev, elevens föräldrar, en skolpolitiker eller självaste Skolinspektionen måste vi ha allting dokumenterat. Och då menar jag allting – allting vi gjort, tänkt göra eller inte gjort måste finnas nerskrivet, datumstämplat och helst indexerat. Då har man ryggen fri!
Hurra!

Föreställ er situationen:
Stina, 15 år, har av sin lärare, som har 5 års lärarutbildning och 20 år i yrket, fått G i betyg i svenska. Stinas mamma kräver ett möte med rektor och läraren för att kräva en förklaring till dotterns betyg. Naturligtvis har hon redan haft ett möte med den slutkörde lärare men eftersom det mötet inte gav något högre betyg, har hon krävt att få träffa rektor. Eftersom rektor är rädd för att Stina ska flyttas till en privatägd skola, går han naturligtvis med på mötet. Man måste ju ha ryggen fri, eller hur?
Stinas lärare måste nu, under en dryg timme, redovisa all dokumentation för sin rektor och Stinas mamma (igen). Om någonting saknas, om en formulering i IUP:n kan tolkas på två sätt eller om något svar är svävande, hotar en anmälan till Skolinspektionen. Mamman darrar av rättmätig vrede, läraren darrar av utmattning men mest av alla darrar rektor, av skräck för att lokalpressen ska skriva om att skolan anmälts till Skolinspektionen IGEN!
Skulle utfallet av detta möte bli en sådan anmälan, kommer säkert rektor att ytterligare skärpa dokumentationskravet på skolans lärare. Detta oavsett om Skolinspektionen anser att skolan gjort fel eller ej.

Föreställ er ovanstående situation igen men den här gången  ersätter ni läraren med en kirurg, ingenjör eller sopgubbe. Kan ni föreställa er hur en husägare har ett möte med sopgubben och sopgubbens chef om hur soptunnan EGENTLIGEN borde tömmas? Eller om hur en blindtarm EGENTLIGEN borde opereras bort (av kirurgen då, alltså, eftersom de flesta vill ha en behörig som opererar)?

Föreställ er andra yrken och ställ sedan de verkligt stora frågorna:

hur blev en högt utbildad och erfaren yrkeskår måltavla för glada amatörer?

hur blev feghet den drivande kraften i den svenska skolan?

hur BORDE ovanstående situation utspelat sig, i den bästa av världar?